Kväljning och att sätta i halsen - vikten av att förstå skillnaden

När du kan se skillnaden på dessa två företeelser så kan du också se skillnad på fara och “ofara”. Det ger dig både lugn och trygghet, samt att det ger barnet en mer stressfri måltid. Både du och barnet vinner på det alltså. Dessutom, om du vet när du ska agera så vet du också när du INTE ska agera. Du ska alltså inte dunka i ryggen om det inte är nödvändigt, då kan du skapa en farlig situation av en ofarlig situation.

Kväljning och att sätta i halsen är två olika saker. Kväljning är en reflex som hjälper till att förhindra att maten hamnar för långt bak i munnen och luftstrupen. När barnet kväljer kan barnet göra ljud och är oftast oberörd efteråt. Däremot, när ett barn sätter i halsen på riktigt (och får luftvägsstopp) blir barnet tyst, kan få en vit/blåaktig färg i ansiktet, visa tecken på panik och får svårt att andas. Detta kräver snabb hantering av luftvägsstopp att förhindra kvävning.

Kväljningsreflexen hos barn är mycket känsligare än hos vuxna och kan utlösas lättare när maten kommer i kontakt med triggerpunkten för reflexen. Det är kroppens sätt att skydda barnet medan de lär sig äta.

Kväljningar är vanliga när barn börjar utforska fast föda och är en helt normal del av processen att lära sig äta. Med tiden flyttas triggerpunkten bakåt i munnen, och kväljningarna minskar. Kväljningen gör att maten flyttas fram i munnen så att barnet kan starta om tuggandet eller spotta ut maten.

Det är viktigt att förstå att kväljningar är en normal del av barnets matresa. Att låta barnet lösa situationen själv, så länge barnet kan göra ljud och verkar obesvärad, är oftast det bästa och mest säkra tillvägagångssättet. Du ska inte dunka i ryggen eller stoppa in fingrarna i barnets mun om barnet kväljer eller hostar.

Att skapa en lugn och trygg miljö för måltiden kan också hjälpa till att minska risken för att barnet blir rädd eller ängsligt under måltiden.

En intressant studie om BLW och plockmat visade att barn som åt enligt BLW kväljde mer vid 6 månader, men mindre vid 8-9 månader eftersom de tidigt utvecklade mer kontroll och koordination när det gäller att flytta maten runt munnen.

Det kan vara en indikation på att bebisar som ges möjlighet att arbeta med matbitar tidigt under sin matresa utvecklar oralmotoriska färdigheter snabbare än de som matas med sked med puré.

Det kan vara lätt att anta att det är enklare att sätta i halsen med plockmat/matbitar än med puréer och mosad mat. Men faktum är att de studier som gjorts på detta inte visar en högre risk med BLW och plockmat.

Såklart handlar det om att servera säker mat som är anpassad för barnets ålder och motoriska förmågor, men generellt sätt så är inte risken större.

Brown A. (2018) No difference in self-reported frequency of choking between infants introduced to solid foods using a baby-led weaning or traditional spoon-feeding approach. J Hum Nutr Diet.

Fangupo LJ, Heath AM, Williams SM, Erickson Williams LW, Morison BJ, Fleming EA, Taylor BJ, Wheeler BJ, Taylor RW. (2016) A Baby-Led Approach to Eating Solids and Risk of Choking. Pediatrics.

Nja, generellt sett inte. Bebisar har inte lärt sig vad som är en lagom tugga ännu. Eller har den motoriska förmågan att bita av lagom stora tuggor. Vissa barn gillar också mat väldigt mycket och tar gärna mycket mat i munnen av den anledningen.

Det kan kännas läskigt att se på som förälder när bebisen har munnen full med mat. Många är rädda att bebisen ska bita av en stor bit och sätta den i halsen, men faktum är att stora tuggor automatiskt inte betyder att bebisen sätter i halsen. 

• Stora matbitar triggar lättare tuggreflexerna i munnen. Så med lite tålamod så kan bebisen ofta tugga ned matbiten.
• Om matbiten blir för svår att hantera för bebisen så kommer den troligtvis att åka ut igen (antingen genom att spottas eller kväljas ut).
• Sväljreflexen kan också triggas vilket gör att bebisen kan svälja biten även om den inte är tillräckligt tuggad. Det är inte farligt.
• Kom ihåg att vi har två gångar i halsen, en luftstrupe och en matstrupe. Bara för att barnet biter av en stor bit så betyder det inte att den kommer att hamna i fel strupe. Det krävs mer än så för att biten ska hamna fel.

Om barnet biter av en matbit som blir svår att hantera så är det bästa att sätta dig nära barnet och själv sticka ut tungan och placera handen framför barnets mun. Behåll lugnet och försök få barnet att spotta självmant. Försök att undvik att stoppa in fingrarna i barnets mun då detta kan förvärra situationen.

Såklart handlar säkerheten också om konsistensen på maten, det ska vara tillräckligt mjukt för att bebisen ska kunna mosa det i munnen. Annars är både små och stora bitar riskabelt, om det är för hårt.

Att förstå skillnaden mellan kväljning och att sätta i halsen är viktigt för att skapa en trygg och säker matmiljö för ditt barn. Med kunskap och försiktighet kan du hjälpa ditt barn att utforska maten på ett säkert sätt och främja deras självständighet och utveckling.